Sång
När jag försöker återkalla min fars röst upptäcker jag att jag inte minns den längre.
Förlusten är total. Är det nu han dör?
Är min minnesbild av hans ansikte en konstruktion
efter fotografiet av den känsliga mannen med ljus över ögonen?
Arvet, blå ögon och ganska ljust hår. Min hudtyp. DNA-struktur,
den genetiska koden, ett avtryck i mitt inre.
Så hör jag någon tala med hans dialekt och minns igen.
Men saknaden är fortfarande fullständig, går aldrig över.
En del av min erfarenhet, av mig.
Min identitet.

Jag drömmer. Lägenheten är oöverskådlig
och förändras ständigt. Det finns alltid fler rum.
Fönstren är stora, släpper in lika mycket som ut.
På en plats har någon byggt ett valv som måste ersättas med
ny dörr, möjlig att öppna och stänga.
Högt i tak.
Jag har inte längre någon överblick, förvånas ständigt.
Är detta jag?

I det inre öppnar sig nya landskap.
På platser som inte tidigare kunnat anas
yppar sig hål,
öppningar utan botten, rakt in i det inre.
Elden rasar, renar och förtydligar.
Brinner som en präriebrand.
Förgör och frigör,
skapar skillnader och gränser.

Jag simmar i turkosblått vatten.
Flyter.
Känslan av att vara ett, andas under ytan.
Att ha tillgång till sig själv är som att dyka
ner
röra sig
sitt inre
rum.

Ur Catharina Gotbys text i boken.