Evigt brinnande tid
Mest av allt finns här en stor tystnad och ensamhet. Var och en sitter som insvepta i en mantel av is. Isolerade, långt från varandra. Kvar finns inga ord.
Till att börja med bemöter jag patienterna som alla andra människor. Jag frågar var de bor, om syskon och föräldrar. Om arbete och sjukhus. Några skakar avvärjande på huvudet, andra svarar enstavigt.
-Är du här på sightseeing, frågar Henrik.

Catharina Gotby
ur förordet till Evigt brinnande tid

På avdelning 6 på Rålambshovs sjukhus bodde tretton människor, hospitaliserade och isolerade. Alla hade de vårdats på institutioner sedan tonåren, oftast på låsta avdelningar. Försiktigt försökte man hjälpa patienterna att växa. I små grupper prövade de vardagen utanför sjukhuset, vidgade sina områden. Avsikten var att sjukhuset skulle upplösas, att människor skulle leva utanför sjukhuset och få ett bättre liv. - Jag törstar efter livet, ropade någon.

-Hej, Vi har varit på Mallorca och badat, ropar Lars-Ive när gruppen kommer tillbaka från Beckomberga simbassäng.När Lars-Ive mår bra lyser det om honom. Numera är det ganska ofta. Han blev sjuk i tonåren och har vårdats mer än halva livet. Nu hör han röster i huvudet ibland. När han känner att rösterna börjar komma tillbaka blir han rädd och vill ha medicin för att sämpa ångesten.
-Kan jag få HIVUDVÄRKStabeletter?
- Du ska inte ha några nu, svarar Pia som delar ut medicin.
-Men kan jag inte få dem som blir över? Han lägger sig i sängen, sveper in sig i den gula landstingsfilten, drar den över huvudet som för att slippa dem som skriker där inne.
Man fattade aldrig hur bra man hade det då allt bara vara dåligt, säger Lars-Ive. Jag menar, när jag var liten fanns det ändå ett hopp, trots att allt var dåligt.
Olof kammar sitt hår i en stor våg. han står framför spegeln och försöker bättra på den med flytande tvål. Han föreslår Peter att de ska skaffa en lägenhet tillsammans.
-Så kunde du handla maten och jag laga den, säger han. Och på kvällarna kunde vi titta på TV och lyssna på radio, det vore väl bra!
Peter bara tittar på Olof. Till mig säger han:
-Här är det ingen som vågar leva. Det är ingen som tar sig härifrån för att möta andra människor.
Olof är arg. Han står mitt i dagrummet. En av läkarna råkar komma förbi.
-Och du, vad vet du om det här, ryter Olof. Kan du svara på det?
- Jag har studerat, svarar läkaren. Jag har läkarexamen.
- Jaså, du har läst det i en bok! Skulle det vara något? Han tillägger uppgivet för sig själv:
-Det är alltid de friska som bestämmer.
Henrik börjar berätta:
- Jag och mina bröder slogs mycket när vi var små. Vi hotade varandra med kniv. Jag sprang i skogen och var hemskt olycklig. Min själ hade flutit iväg.
- Först när jag blev sjuk var jag på S:t Göran. Då var jag sjutton år. Jag fick mediciner. Sedan blev jag intagen på Långbro och var där i fem år. Ja, några år åkte jag in och ut. På Beckis var jag i sex månader, här har jag varit i nio år nu. Nu när jag är trettio tror jag att det värsta är över.
Ur Catharina Gotbys text i boken.